Vi går nu in i kyrkoårets fasta.
Fastan återfinns i alla stora religioner och har varit en naturlig del av kristendomen ända från dess födelse. Jesus säger själv i bergspredikan i Matteus evangelium kapitel 6; att när ni fastar se då inte så dystra ut.
Fastan hjälper oss att fästa blicken på det som så lätt drunknar i vardagens alla måsten. Allt som vi tycks behöva, allt som vi tycks behöva vara. Det är som att den inre friden och stillheten omges av lager på lager av måsten och oro likt en lök med sina många lager. Fastan hjälper oss att skala av en del av dessa lager.
Välkommen att vara med i vår fasta. Är du ovan så börja i det lilla, kanske avstå från frukosten eller lunchen. Drick mycket och försök att stanna upp under den tiden du annars skulle lagt på att förbereda, tillaga och äta din mat. Betrakta dina måsten, det som stressar och oroar dig.
Överlämna detta till Gud och be gärna sinnesrobönen;
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Eller Jesus bönen;
Herre Jesus Kristus Guds son förbarma dig över mig.
Unna dig tid att under några minuter per dag stanna upp och vara i dessa böner. Låt Gud verka i ditt inre med sin nåd och med sitt ljus.
Detta är vad vi önskar att fastan ska verka i dig.
Välkommen att vara med oss i fastan.
Publicerat i Bön, Föreningen Linneahuset, Kyrkan
Etiketter Utvalt
Det renoveras, som alltid känns det som, i Linneahuset. Nu så är det stora köket som står på tur. Det blir helt nytt! Äntligen, har nog inte bytts på flera år och det vittnade den gamla fläkten om, som antagligen inte blivit rengjord sen den sattes in. Sotarna fick rensa bort decimetertjockt lager fett från den och vi tackar Gud för att det inte har börjat brinna i den vid tidigare användning! Nu ska det i alla fall inte kunna hända, sotare och brandinspektörer har fixat och godkänt den…
Publicerat i Arbetet, Föreningen Linneahuset, Vad händer?, Vardagen
En regntung dag den 9 december 2011 satte jag mig ner tillsammans med Jonas, på ett café i Haga, för att prata om honom och hans väg genom livet. Hur han hamnat i Linneahuset och hans liv i allmänhet. Det här är hans berättelse.
Kärleken förvandlade mig
Jonas Gustafsson, 31 år, Göteborg
Tre ord som beskriver dig:
Allvarlig, empatisk och social
Hur kommer det sig att du hamnade här?
Det började, för ungefär ett och ett halvt år sen. Jag hade precis avbrutit min behandling efter tre månader och åkt hem, till en tom lägenhet i Majorna. Jag var nykter och drogfri, men det var inte positivt, allt var kaos. Jag visste inte vad det innebar att leva. Jag bar på en existentiell smärta, hade inga verktyg för livet. Det fanns ingen fast punkt i mitt liv och jag var väldigt rädd och jag bar på skam över den jag var och över var jag hade hamnat i livet.
För mig själv var jag den personen som gjorde andra illa, den som ljög. Det kändes som att det vilade ett straff över mig, i mina egna ögon var jag bara ond och oälskad och oönskad.
Jag försökte börja arbeta men det gick inte. Jag kunde inte hålla uppe fasaden. Min panikångest hade eskalerat och jag var svag. Det var ett snurrande i huvudet, en känsla av att dö, en känsla av att bli galen. Jag blev hypokondrisk, trodde allt gjorde mig sjuk hela tiden. Jag låg i princip bara hemma och var rädd för att gå ut.
Jag hade varit hemma från behandlingen ett par månader när det var en vän som såg att jag var trasig och illa ute i livet. Han hade tidigare varit på retreat med Lennart Pettersson (som är direktor på Linneahuset) och frågade om jag ville följa med på gudstjänst i Linneakyrkan. Så jag följde med. Jag hoppades på att hitta något som kunde förändra mitt liv. Jag hoppades på att hitta livet igen.
Varför hittade du det inte tidigare?
Jag hade ju varit på ett kristet behandlingshem, men jag var så otroligt trasig själsligt och bar på en rastlöshet, på skuld, skam och ångest och mådde dåligt. Jag hade försökt men hittade inte befrielsen som jag behövde. Jag trodde att Gud inte tyckte om mig. Så jag sprang hela tiden och fick ingen frid med Gud. Och då är det svårt att vara på ett kristet behandlingshem.
Hur slutade du springa?
Jag tror att processen började första gången jag kom till Linneakyrkan. Då mötte Gud mig. Jag fick möta friden. Jag mådde bättre efter jag varit där. Jag såg att människorna hade något. Kanske var det så att jag bara inte visste hur man skulle leva. Så jag blev nyfiken på människorna som var där. Samtidigt som det har varit en process att sluta springa har jag även fått uppleva att Gud har mött mig vid specifika tillfällen. Där jag vet att han har förändrat mig, inuti!
Det har varit möten med Gud i gudstjänsten, kärleken från människor runt omkring, relationerna med människorna, relationen till personer som jag sett att jag kunnat lita på, som jag kunnat ringa när ångesten varit riktigt djup.
Men det har inte varit lätt att möta. Det har varit smärtsamt. Jag har varit otroligt osäker på om det verkligen bär. Osäker på Guds existens. Tidigare har jag alltid varit tvungen att prestera, prestera allt i livet, tvinga fram resultat, även i relation med Gud. Men det jag fick se var att Gud lever i människors liv. Jag har fått uppleva att jag fått ord av uppmuntran och jag har fått möta Gud och Guds godhet.
Vad fick dig att uppleva att det var ett liv i människor och inte en prestation?
Gud gjorde saker som vi själva inte kunnat göra. Jag har mött en kärlek och värme från människor som är verklig. Det handlade inte om åsikter, rätt och fel, utan det handlade om att Gud kan förvandla en människas liv.
Jag fick uppleva hur Guds kärlek återspeglades här på jorden. I mötet med människor har jag mött förståelse och förlåtelse. Den absolut starkaste känslan är känslan av tillhörighet och acceptans. Att människorna runt omkring mig litar på mitt eget växande, att Gud gör jobbet på min insida. Det som blivit tydligt för mig är nåd, barmhärtighet och rättfärdighet och att jag har fått det som gåva.
Hur skulle du beskriva nåd?
Nåd för mig är att trots att jag inte kan älska mig själv, trots att jag är den jag är, trots alla fel jag gjort, trots min egen självkänsla, så är Gud barmhärtig och Han valde att dö för att jag skulle få frid!!
Då kan jag se mig i ljuset av det och se att han ser på mig, att han ser på mig som skuldfri och syndfri, trots att jag inte är det. Trots att jag känt mig elak och oälskad och rent av ond, så mötte han mig, med nåd och jag fick frid. Att få frid med Gud, att få känna sig älskad av Gud, är den största gåvan!
Hur ser du på ditt liv idag?
När jag känner mig älskad av Gud och mina medmänniskor så har livet nått en mening. Den kärleken vill jag ge vidare och utvecklas i. Jag vet idag att jag kan befinna mig i en hopplöst mörk situation och då räcker det att en människa som Gud bor i gör inträde. Väldigt mörka känslor kan mötas med förbön eller samtal där hoppet och kärleken är starkare.
Så meningen med mitt liv är att lära känna Gud bättre, att utvecklas i kärleken och att leva ut den kärleken i världen. Gud är på riktigt! Sen är livet inte lätt, det finns ju fortfarande mörka stunder men vad jag upptäckt är att i Guds kärlek, i hans frid är jag otroligt stark.
Tidigare visste jag inte vad det innebar att leva men idag försöker jag. Livet innebär inte att jag ska bli stor och stark utan att Gud ska bli stor och stark i mig. Jag försöker få ett hjärta som slår med Gudshjärta!
- Anneli, Linneahuset
Publicerat i Föreningen Linneahuset, Life story
Etiketter Utvalt
Ännu ett nytt år alltså, 2012. Det har skrivits årskrönikor hit och dig och många har sammanfattat sitt 2011. I år så firade jag nyårsafton på ett lite annorlunda sätt mot vad jag gjort förr och det var speciellt ett inslag som jag tyckte var riktigt fint. Under tolvslaget så var det en stor eld på gården och vi hade en symbolisk akt där vi kunde slänga på elden det vi vill lämna kvar i 2011 och be för det man önskar att 2012 ska få innebära. Det blir alltid lite starkare när man rent fysiskt kan känna att man får lämna något bakom sig, även om vi alltid lär oss av alla situationer som händer och det är fint att högt få uttala det man är tacksam för.
Jag ber att 2012 ska bli ett år med fortsatt vandring med Gud. Att vi i Linneahuset och Linneakyrkan kan fortsätta fokusera på Gud och låta honom leda oss i det vi gör. Att börja i det lilla och se hur det växer. Att vi i vår vilja att göra saker ändå kan stanna upp och lyssna till Gud och inte springa på i egen kraft. Jag ber för min egen del att jag kan utvecklas i min relation till Gud och i tilliten på att han bär allt i sin hand. Det ska bli ännu ett spännande år tillsammans med Gud!
- Anneli
Publicerat i Bön, Föreningen Linneahuset, Kollektivet, Vardagen
Det närmar sig årsavslutning för oss här i Linneahuset. Ikväll har vi julbord, mitt första ”riktiga” julbord som jag blir bjuden på. Det ska bli riktigt roligt. Hela föreningen ska samlas och avsluta gemensamt den termin som gått. Vad har hänt då? På ett sätt så kanske det inte ser ut som att så mycket har hänt, på ett annat tycker jag att allt har hänt. Vi har personligen alla utvecklats. I kollektivet har vi formats ännu mer till den gemenskap som vi alla längtar efter att vara. En gemenskap där vi kan bära varandra och leva mer för varandra än oss själva.
I huset har jag själv arbetat mycket med att inte stressa fram något bara för att det ska göras. Jag har en fyraårig universitetsutbildning i ryggen och allt vad världsligt är så ”borde” jag väl ha skaffat mig ett jobb och börjat tjäna pengar etc. allt vad man ”borde” här i samhället. Men jag har valt, på grund av att jag tror att det är vad Gud vill, att lägga min tid här i huset. Att börja bygga på något för Gud och för andra människor, snarare än för min egen skull. Det kan tyckas dumt, att jag inte gjort något vettigt och bara kastat bort mitt liv och den utbildning jag har.
Men jag har fått äran att möta tre människor i behov. Tre människor som på sina sätt kämpar med livet, kämpar med att ta sig framåt och bli upprättade till de underbara människor de är. Jag har haft förmånen att sakta i deras takt, med Gud och med det jag bär på att hjälpa dem. Hade jag inte haft min utbildning hade jag inte kunnat göra det, hade jag inte haft Gud hade jag inte kunnat göra det och hade jag inte varit här hade jag inte kunnat göra det.
Så det som i mina ögon framförallt har hänt den här terminen är att Gud har fått verka i människor och liv har förändrats till något bättre. Även mitt. Tack Gud för allt!
- Anneli
Publicerat i Arbetet, Föreningen Linneahuset, Kollektivet, Kyrkan, Vardagen
Ikväll den 7/12 klockan 18.00-20.00 blir det bön i Linneakyrkan. Vi möts från olika sammanhang för att be för vår stad vårt land och för varandra! Varmt välkomna!
Vi var på Tjörn idag. Magnus blev ombedd av Teen Challenge att komma till regionsträffen för att hålla i lite undervisning. Och vi ville självklart följa med, dels för att träffa våra teamvänner men också för att få be för dem. Så först lite morgonbön och sen bar det av…
Mycket av det Magnus pratade om handlade om frihet. Det är en stor del i allt vi vill och önskar, att vi alla ska förstå den frihet som vi faktiskt kan få ta del av redan idag.
Vi är inte bundna, Jesus ger oss frihet! Men det är svårt att förstå, det är svårt att ta till sig det, på riktigt. Att verkligen lita på Guds kärlek till just mig. Att jag är speciell och värdefull. Men det är sant, jag precis som du. Det jag önskar att förmedla och hoppas på att vi kan förmedla är just Guds oändliga önskan att möta oss precis som vi är och att det inte är knutet till någon speciell person eller kyrka eller något annat, utan Gud är lika mycket hos dig och talar till dig där du är nu som någon annanstans, om du vill!
Det var en riktigt härlig dag, men oj vad trött jag var sen! Jag åkte hem och skulle plugga, men somnade…
- Anneli
Publicerat i Arbetet, Bön, Föreningen Linneahuset
Den 6e oktober var en kall och regning höstmorgon. Men det hindrade inte oss som fyllde Linneahusets gamla minibuss för att åka 100 mil ner till Frankfurt, Tyskland. Det var ett trött men förväntansfullt gäng som åkte över 2 färjor, körde på en duva och satt i bilkö i timvis på autobahn. Till slut kom vi fram, 3 timmar sent och många irritationsmoment senare!
Vad gjorde vi då i Frankfurt? Jo, organisationen 24/7 Prayer (ni kanske någon gång varit med på 24/7 bön, det är den organisationen) hade sin årliga eurogathering när bedjare från hela Europa kommer tillsammans för att vara inför Gud, be och lyssna på givande seminarier och stories.
Det var otroligt inspirerande och glädjande att se så mycket olika slags människor som alla samlades kring bön och Jesus. ”The vision is Jesus” predikades från en av ledarna och det kändes i luften att det var sant. För bredvid varandra stod tatuerade punkare och svagt ljusgult klädda nunnor och hängav sig i lovsången. Vår egen Jonas blev speciellt förtjust i nunnorna som bilden tydligt visar. Se deras hemsida.
Speciellt kvällarna lämnade stort intryck. En av kvällarna samlades vi allesammans på en stor upptejpad europakarta och bad för vår kontinent, väldigt starkt. En annan kväll fick flera av oss ett alldeles speciellt Gudsmöte.
En kille som vi bodde med på vandrarhemmet (där också hela konferensen var) hade ”Revival” (väckelse) urklippt i bakhuvudet. När jag (Jocke) frågade så visade det sig att han haft det konstant i 6 år. ”I’m very keen on seeing a revival” – var hans stillsamma kommentar. Helt otroligt!
”Vi började be för varandra och Gud kom på ett väldigt kraftfullt sätt. Något hände där, det går inte att beskriva med ord. Det häftiga är att jag fått dela med mig av samma kraft till flera andra efteråt!” – Jonas Gustafsson
Jonas hade även ett väldigt givande samtal och fick förbön av Father Q, en modern munk som lever i London tillsammans med sina munkbröder. Se deras hemsida för mer info.
”Han förmedlade Guds kärlek och ord som var oerhört betydelsefulla” – Jonas
Vi kunde också knyta många värdefulla kontakter med bedjare runt om i Europa (och någa från Sverige) för att ännu mer kunna mobilisera styrkorna i bön 
Så sprängfyllda av ny inspiration och Guds kraft tuffade vi hemåt i bilen fylld av sång och eldig bön.
//Jocke och Jonas
Publicerat i Bön, Vad händer?
Etiketter Utvalt
0