Dagens gästbloggare heter Jonas Gustafsson och är en del av Linneakyrkan. Här följer hans funderingar kring livet och vad vi fyller det med.

 

Källa Till Liv.

I smärta, ångest och desperation söker själen lindring. Lindringen är ofta något annat än vad själen verkligen söker. Det blir bara temporära lösningar. Livet levs lite som att hoppa från sten till sten. Det handlar mer om att överleva än om att leva. När jag kom till Linneakyrkan fick jag möta livets källa. Jag mötte liv i nattvarden och i lovsången. Jag upplevde frid från smärta och ångest. Ett nytt hopp tändes i mitt inre. Den gnagande skulden och mitt samvetes dom över mig, sköljdes bort i mottagandet av försoningen själv i nattvarden. Jag kände mig fri. Jag levde igen. Domen, skulden, skammen, ångesten, rädslan, sköljdes bort i intagandet av Jesu försonings verk.

I nattvarden fick jag möta den utgivande Kristus. Han som dog för mig. Han som blödde för min skull. Han som inte kom för att döma mig utan för att försona mig. Allt jag ställt till med, men framförallt allt jag är, dog han för. Han dog för mig precis som jag är idag. Jag är förlåten i befintligt skick. Han är kärlekens upphovs man och dess fullkomnare. Han är livets källa, ja han är livet själv. I sitt inre bär han livet. Livets hela väsen bor i kristus. Så när jag tar emot honom får jag själv del av hans liv och det helar sakta men säkert dag för dag.

När färden blir för lång och törsten för stor och samvetets gnagande röst görs gällande går jag återigen till nådensbord för att få ta emot livet. Det vackraste ord min själ kan få höra är, ”dina synder är förlåtna”. Nu kan min själ jubla och sjunga för fängelsehålans väggar har fått ge vika i kraften av Jesu blod och äntligen sipprar det in ljus och i det ljuset finns liv.

Jonas Gustafsson.. (Svag men ändå stark, fattig men ändå rik, bruten men ändå hel).