En regntung dag den 9 december 2011 satte jag mig ner tillsammans med Jonas, på ett café i Haga, för att prata om honom och hans väg genom livet. Hur han hamnat i Linneahuset och hans liv i allmänhet.  Det här är hans berättelse.

Kärleken förvandlade mig
Kärleken förvandlade mig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas Gustafsson, 31 år, Göteborg

Tre ord som beskriver dig:
Allvarlig, empatisk och social

Hur kommer det sig att du hamnade här?
Det började, för ungefär ett och ett halvt år sen. Jag hade precis avbrutit min behandling efter tre månader och åkt hem, till en tom lägenhet i Majorna. Jag var nykter och drogfri, men det var inte positivt, allt var kaos. Jag visste inte vad det innebar att leva. Jag bar på en existentiell smärta, hade inga verktyg för livet. Det fanns ingen fast punkt i mitt liv och jag var väldigt rädd och jag bar på skam över den jag var och över var jag hade hamnat i livet.

För mig själv var jag den personen som gjorde andra illa, den som ljög. Det kändes som att det vilade ett straff över mig, i mina egna ögon var jag bara ond och oälskad och oönskad.
Jag försökte börja arbeta men det gick inte. Jag kunde inte hålla uppe fasaden. Min panikångest hade eskalerat och jag var svag. Det var ett snurrande i huvudet, en känsla av att dö, en känsla av att bli galen. Jag blev hypokondrisk, trodde allt gjorde mig sjuk hela tiden. Jag låg i princip bara hemma och var rädd för att gå ut.

Jag hade varit hemma från behandlingen ett par månader när det var en vän som såg att jag var trasig och illa ute i livet. Han hade tidigare varit på retreat med Lennart Pettersson (som är direktor på Linneahuset) och frågade om jag ville följa med på gudstjänst i Linneakyrkan. Så jag följde med. Jag hoppades på att hitta något som kunde förändra mitt liv. Jag hoppades på att hitta livet igen.

Varför hittade du det inte tidigare?
Jag hade ju varit på ett kristet behandlingshem, men jag var så otroligt trasig själsligt och bar på en rastlöshet, på skuld, skam och ångest och mådde dåligt. Jag hade försökt men hittade inte befrielsen som jag behövde. Jag trodde att Gud inte tyckte om mig. Så jag sprang hela tiden och fick ingen frid med Gud. Och då är det svårt att vara på ett kristet behandlingshem.

Hur slutade du springa?
Jag tror att processen började första gången jag kom till Linneakyrkan. Då mötte Gud mig. Jag fick möta friden. Jag mådde bättre efter jag varit där. Jag såg att människorna hade något. Kanske var det så att jag bara inte visste hur man skulle leva. Så jag blev nyfiken på människorna som var där. Samtidigt som det har varit en process att sluta springa har jag även fått uppleva att Gud har mött mig vid specifika tillfällen. Där jag vet att han har förändrat mig, inuti!

Det har varit möten med Gud i gudstjänsten, kärleken från människor runt omkring, relationerna med människorna, relationen till personer som jag sett att jag kunnat lita på, som jag kunnat ringa när ångesten varit riktigt djup.

Men det har inte varit lätt att möta. Det har varit smärtsamt. Jag har varit otroligt osäker på om det verkligen bär. Osäker på Guds existens. Tidigare har jag alltid varit tvungen att prestera, prestera allt i livet, tvinga fram resultat, även i relation med Gud. Men det jag fick se var att Gud lever i människors liv. Jag har fått uppleva att jag fått ord av uppmuntran och jag har fått möta Gud och Guds godhet.

Vad fick dig att uppleva att det var ett liv i människor och inte en prestation?
Gud gjorde saker som vi själva inte kunnat göra. Jag har mött en kärlek och värme från människor som är verklig. Det handlade inte om åsikter, rätt och fel, utan det handlade om att Gud kan förvandla en människas liv.

Jag fick uppleva hur Guds kärlek återspeglades här på jorden. I mötet med människor har jag mött förståelse och förlåtelse. Den absolut starkaste känslan är känslan av tillhörighet och acceptans. Att människorna runt omkring mig litar på mitt eget växande, att Gud gör jobbet på min insida. Det som blivit tydligt för mig är nåd, barmhärtighet och rättfärdighet och att jag har fått det som gåva.

Hur skulle du beskriva nåd?
Nåd för mig är att trots att jag inte kan älska mig själv, trots att jag är den jag är, trots alla fel jag gjort, trots min egen självkänsla, så är Gud barmhärtig och Han valde att dö för att jag skulle få frid!!

Då kan jag se mig i ljuset av det och se att han ser på mig, att han ser på mig som skuldfri och syndfri, trots att jag inte är det. Trots att jag känt mig elak och oälskad och rent av ond, så mötte han mig, med nåd och jag fick frid. Att få frid med Gud, att få känna sig älskad av Gud, är den största gåvan!

Hur ser du på ditt liv idag?
När jag känner mig älskad av Gud och mina medmänniskor så har livet nått en mening. Den kärleken vill jag ge vidare och utvecklas i. Jag vet idag att jag kan befinna mig i en hopplöst mörk situation och då räcker det att en människa som Gud bor i gör inträde. Väldigt mörka känslor kan mötas med förbön eller samtal där hoppet och kärleken är starkare.

Så meningen med mitt liv är att lära känna Gud bättre, att utvecklas i kärleken och att leva ut den kärleken i världen. Gud är på riktigt! Sen är livet inte lätt, det finns ju fortfarande mörka stunder men vad jag upptäckt är att i Guds kärlek, i hans frid är jag otroligt stark.

Tidigare visste jag inte vad det innebar att leva men idag försöker jag. Livet innebär inte att jag ska bli stor och stark utan att Gud ska bli stor och stark i mig. Jag försöker få ett hjärta som slår med Gudshjärta!


– Anneli, Linneahuset